Jag hörde några prata om fenomenet indieweb i podden kompilator och tyckte att det lät otroligt rätt. Man publicerar på sin egen sida och kan sen distribuera ut till andra platser (mastodon, twitter, linked m.fl.), lite som jag gjort med min egen blogg fast jag inte tagit det andra steget. Bara publicerat på egen plats utan att sprida på sociala medier. Det kan förstås öka chanserna att någon läser det jag skriver om jag postar någonstans där andra människor befinner sig. Eller så går jag åt andra hållet och gör min sida så mycket gammal webb som möjligt. Typ som alla härliga entusiaster på yesterweb gjort.

Det som slog mig när jag gick in på några sidor som stödjer rörelsen indieweb är att de sidorna ofta ser ut precis som sociala nätverk. En liten avatar vid varje liten text och gilla- och dela-knappar överallt. Jag tror inte att det här är det jag önskar mig. Att man blint överför all funktionalitet från sociala medier men bara ändrar ägarskapet av innehållet. Visst, självklart ska du äga dit innehåll, men är det allt? Jag tror att det finns annat som är värt att fundera över. Jag tror att den enkla kommentarmöjligheten som lurar precis under texten gör något med hur vi läser den. Och den underförstådda uppmaningen att dumma ner alla våra reflektioner till ett binärt “gilla” eller “inte gilla”. Det påverkar hur jag läser en text.

Jag vill att mina texter ska läsas utanför den inramningen. Samtidigt vill jag också att de ska läsas. Däri ligger mitt dilemma. Syndikeringen (som min direktöversättning av englelskans Syndicate blev) kanske ändå bör göras, men i så fall hur? Var? Twitter trots alla turer och låg täckning av svensk befolkning? Mastodon såklart, men det är fortfarande en liten del av befolkningen man hittar där.

Det här skriver jag efter en första spontan anblick på indieweb. Det kanske går att hitta en väg framåt där. Inte se ut som facebook, men ändå nå ut dit. Jag har en stark känsla av att jag kommer återkomma till det här ämnet rätt snart.

DELA