Det är som att förhållandet mellan människan och naturen (eller annan natur snarare) gått från att från början vara symbiotiskt/ömsesidigt till att bli mer parasitiskt. Det är inte egentligen mer oberoende, vi gör oss fortfarande beroende men på andra sätt, t.ex. av gruvdrift för att få fram jordartsmetaller och stål, av att skövla skog och bygga stora energianläggningar för att underhålla vår naturoberoende livsstil. Tanken att vi blir mer oberoende i förhållande till övrig natur är fruktlös. Den är bara en tröstande tanke. En fantasi om odödlighet. Vi är inte som en egen vuxen som emanciperat utan mer som en egocentrisk tonåring, som vill göra allt utan att bry sig om någon annan, och som inte förstår att den i högsta grad är beroende av sin omgivning. Jag tänker att det miljöförstöringen är en förutsättning för vår frånkoppling (vi behöver skövla för att kunna frånkoppla oss och få mer bekväma termostatlagomvarma liv), men är inte även det andra en förutsättning för det första? Vi behöver frånkoppla oss mentalt (alieneras) från naturen för att kunna förstöra den. Skulle vi verkligen kunna se den i ögonen samtidigt som vi gjorde det? På så sätt blir det här till en självförstärkande toxisk loop. Kollektivt behöver vi överenskommelser där vi enas om vad som är rimligt och inte. Ska vi sälja heroin på ICA? Om inte varför inte då? Ska inte alla vara fria att göra sina egna val? Idén om att ta ansvar för varandra (på bekostnad av hedonism/individfrihet) är inte ny, det är sammanhangen som är nya. Det som vi på ett fördunklande och förenklande sätt beskriver som digitaliseringen är ett nytt sammanhang. För varje nytt sammanhang behövs nya överenskommelser. Rälsen för det nya är inte lagd. Den som kan tjäna pengar på att den läggs på ett visst sätt vill såklart få dig att tro att den är förutbestämd av teknikens egen natur. Redan lagd. Du kan bara röra dig framåt eller bakåt. Är du en visionär eller en bakåtsträvare? Det har blivit en framgångsrik vilseledande strategi. Det har varit svårt att inte svepas med i det. Just nu bestäms därför riktningen av rälsen av gigantiska teknikföretag och diktatoriska stater, inte av folket på marken där den borde växa fram. Och om den gjorde det skulle den antagligen dras på ett annat sätt. Säkert inte alls oproblematiskt, men troligen mer kopplad till naturen och mer balanserad och rättvis i sin relation till den. Kan vi åstadkomma en motrörelse mot frånkopplingen? Kan vi röra oss mot fler symbiotiska relationer med övrig natur så att den blir mer outhärdlig att förstöra? Där är ett sätt vi kan använda hur våra hjärnor faktiskt fungerar: Vi har svårt att skada någon/något utan att avhumanisera eller på annat sätt främja oss ifrån den/det. Hur kommer vi bort från risker med technosolutionism (att en teknisk lösning kan ta hand om alla sociala samhälleliga komplexa problem) och andra frestande genvägar, som är för ytliga och inte åstadkommmer någon verklig återkoppling (avalienering), t.ex. att visa bilder på träd på skärmar för att direkt förmå människor att bli mer empatiska mot naturen utan att egentligen förändra deras relation till den. Var finns det gyllene medelvägar eller andra dimensioner att röra sig i? Kan vi utan att faktisk gå tillbaka till grottmänniskolivet ändå komma närmare det symbiotiska? Längre ifrån det alienerade?

DELA