Jag vänder mig mot hur begreppet personlig utveckling används. Både hur många motivationsföreläsare/influerare slår mynt av mänskligt illabefinnande på mer eller mindre skakiga vetenskapliga grunder och för att det flyttar fokus till individuellt ansvar och bort från kollektivt/strukturförändringar. Alla ska läsa sin egen självhjälpsbok och så ska vi alla bli lite mer snälla och på så sätt kunna bry sig om varandra, oavsett hur ultraliberalt och individdyrkande samhällsbygget är. Det antyder att problemet främst ligger i olika individers bristande moral snarare än hur vi har byggt antisociala civilisationer. Jag menar inte att det inte kan behövas individer som går före och visar att andra sätt är möjliga och önskvärda, eller eldsjälar som ger allt för att hjälpa andra, men jag tror inte att vi varken kan eller bör förlita oss på den som huvudsaklig metod. Så om personlig utveckling handlar om jag, jag, jag (även om det jaget gör bra saker för andra), så handlar personlig avveckling om att avstå från att hänga upp saker på sig själv och sin egen personlighet, sitt varumärke, hur man uppfattas och andra, och lämna plats för upplevelser av att annat är större än en själv. Förundran och litenhet. Något som jag själv ibland kan slås av när jag får chansen att röra mig ute i markerna. Man kan ta det ett steg till. Om personlig utveckling är tesen, och personlig avveckling antitesen, är syntesen då gemensam utveckling? Att gemensamt bygga och ordna sammanhangen vi rör oss i?

DELA