Jag tycker att konceptet kollektiva affordances[^77] är tankeväckande, och jag delar synen att verkligheten med viss behållning kan konceptualiseras så; Som en matchning mellan en miljös egenheter och en individ/grupps förmågor. Jag vill dock sätta fokuset på en sida av den matchningen. Miljön, strukturen. Platsen där människor rör sig. Jag intresserar mig inte för hur miljön ger långa eller korta, kvinnor eller män, svarta eller vita olika möjligheter. Inte för att det inte är viktigt, men för att ett fokus på specifika individers eller minoritetsgruppers förmågor att använda en miljö kan osynliggöra möjligheterna att i grunden förändra den miljön på ett sätt som skulle gynna alla. De som behöver det mest kommer bli mest hjälpta. Genom att minska den generella ojämlikheten och trampa-andra-på-strupen-möjligheterna förbättrar man främst de sämst ställdas situation. Därför intresserar jag mig för hur den mest generaliserade modellen av en människa/människor kan röra sig i en viss miljö. Hur utsträckta händer, delande, samarbete rör sig genom den miljön (prosocial konduktans). Och hur det skiljer sig från hur lätt det är att trycka ner andra och framhäva sitt uppblåsta själv (antisocial konduktans).

DELA