Människan är inte anpassad för att må bra. Den har uppstått utifrån att människor tillsammans med andra människor har kunnat upprätthålla och överleva i samhällen. Man kan betrakta den enskilda människan som en egen organism, men även som en liten del i en större samhällsorganism. Där kan det som framstår som dysfunktionellt för individen vara funktionellt för gruppen som helhet. Den behöver till exempel celler som har en benägenhet att hamna i självförstärkande loopar av mani eller depression för att ta samhället framåt på bekostnad av sig själva. Manin kan leda till ett utforskande utan rädsla och ett ledarskap på tvärs med rådande sanningar och den deprimerade individen kan på ett mer inåtvänt sätt ifrågasätta det som andra tar för givet, vilket kan leda till självmord eller kris och kloka livsförändringar. Det är kanhända önskvärt med den typen av stämningsmässig rörlighet hos extremindivider för att hålla den större samhällskroppen vid liv.

DELA